Mer taggad än nånsin

I onsdags fick jag veta att jag inte fått ett av sommarjobben jag sökte för att jag bara har arbetet på R1 Marin och att det var för flera år sedan. Det kändes tungt att redan innan man fyllt 25 och innan man är klar med sin utbildning vara inaktuell för arbetslivet. Jag vet att det inte kommer att vara samma sak sen när jag är utbildad lärare, men det kändes lite dumt ändå. Först tänkte jag att jag skulle hem och frossa, deppa lite för att jag kände mig dålig. Men på spårvagnen fick jag en uppenbarelse. Istället för att använda energin till att deppa skulle jag använda den för att föra mitt jobb framåt. Ni som känner mig vet att jag verkligen inte gillar att ringa folk eller att be folk om nåt. Men igår ringde jag en tjej för att eventuellt boka in en klass i Sthlm som jag inte hade pratat med sedan i höstas och jag bad två klasskompisar på historian att följa med som gäster till måndagsmöten. Detta var stort för mig och jag har gett mig F*n på att jag ska lyckas. Kanske var det ett tecken att jag natten till onsdag drömde att jag nästa år vid den här tiden skulle vara Sales Director. Jag kanske inte hinner dit på den tiden, men man ska sikta högt. Om arbetsplatser inte vill ha mig trots att jag vet att jag är bra och duktig så ska jag istället satsa på det som har fått mig att våga saker och som tillåter mig att drömma om rosa bilar. Allt tack vare kvinnan som grundade företaget:

Mary Kay Ash

Och självklart alla de som tror på mig.

Kanske var det helt rätt i tiden att Karriärkonferensen var förra helgen så att man fick se vart man kan komma.

Kram Martina